-

Hej på er!
Varje gång jag ska sätta mig vid datorn för att blogga så har jag ingen aning om vad jag ska skriva om utan får ideerna när jag väl har loggat in och öppnat upp ett nytt inlägg.
Idag vill jag faktiskt skriva om ätstörningar/dieter och dylikt.
Jag har själv haft ätstörningar. Jag har ALDRIG varit tjock i hela mitt liv. Jag har varit normalstor eller smal men aldrig tjock plus att jag går ner i vikt utan att ens försöka så det gick fort tills jag hade som dom kallade det "i princip anorexia" Jag var bara några ynka gram från att bedömas som anorektiker. Var sjuk i drygt ett år innan jag kunde tolkas som "frisk" igen. Allt började med dryga kommentarer som gjorde mig osäker på min egen kropp, fast jag själv vet 1000 ggr bättre hur jag ser ut än de som sa saker. När jag väl hade börjat få hjälp så valde jag och min dåvarande pojkvän att bryta upp och jag gick ner ännu mer i vikt. Mitt största stöd var min familj! Dom stöttade mig genom allt! Det som hände var egentligen att jag inte hade matlust längre, jag kunde gå en hel dag och bara ha ätit en måltid vilket gjorde att jag verkligen rasade i vikt! Det minsta jag har vägt är 49 kg på 164 cm (jag borde väga runt 58). Jag trodde att jag mådde bra men alla andra såg att jag inte gjorde det, man såg mina beniga axlar, man kunde räkna mina revben, mina höfter vara endast ben och samma sak med mina armar.. När jag hade kommit över mitt ex så mådde jag ändå inte bättre för jag satt redan fast i skiten. Kommer aldrig glömma när mamma berätta hur en kompis reagerade när den fick veta hur jag mådde, den började må dåligt för mig och jag fick dåligt samvete och började äta lite mer till en början men sen ramla jag tillbaka till ruta ett igen. 
Jag började äta mer när jag blev kär på nytt, alltså i min nuvarande pojkvän. När jag var med honom mådde jag bra vilket gjorde att jag helt enkelt ville äta. Jag lycklig = mer hunger, konstigt men så var/är det. Till en början så vågade jag inte berätta för honom att jag hade problem med maten, var rädd för hans reaktion att han kanske skulle skita i mig då, men det gjorde han verkligen inte! Tvärtom han ville hjälpa mig. Oavsett om jag var hungrig eller inte så köpte han alltid något smått så jag fick i mig nått, kommer ihåg hur sur jag blev till en början men sen blev jag tacksam, haha. Men det som fick mig mest motiverad var att en dag kollade mig i spegeln och jag blev äcklad av min egen kropp! Det gick så långt att jag blev äcklad av mina sjukt beniga axlar! Började gråta och frågade mig själv vad fan det är jag har hållt på med under denna tid?!
Tiden gick och jag svävade på moln! Min familj och alla runtomkring mig såg att jag började gå upp lite i vikt och att jag började "lysa" som dom uttryckte det. Som mest under denna period så vägde jag 54 kg och gick sedan ner till 52 kg och behöll min vikt, vilket var viktigast då eftersom jag pendlade mellan att väga 50 - 54 kg, vilket inte alls är bra för kroppen! När jag klarade av att stanna på runt 52 kg under någon månad så tackade jag nej till mer hjälp och blev då "friskförklarad".
Efter det så har min vikt pendlat igen för nu var det ingen längre som vägde mig 2 ggr i månaden. Under hela denna tid fick jag sluta med allt som handlade om att röra på sig. Fick sluta med min älskade dans, fick inte gymma längre och fick inte heller ta promenader så ofta (Folk undrade hur jag orkade göra sånna saker utan att ens äta, och jag vet inte ens själv, hade överskottenergi helt enkelt).
Nu har jag äntligen fått börja träna igen och jag gymmar därmed ibland. Men om jag har ätit dåligt under dom närmaste dagarna så tränar jag inte! Jag är inte ute efter att vara smal längre utan jag vill helt enkelt bara trivas med min kropp! Jag vet att jag aldrig skulle trivas med min kropp om jag skulle börja få dubbelhaka eller vara överviktig så därför försöker jag ta hand om mig själv och väger faktiskt hällre lite för lite än mycke för mycket.

Nu i efterhand så kan jag inte förstå hur jag lät mig själv lida sådär. För anorexia tar inte bara fysiskt det tar enormt mycket psykiskt också! Jag tror att jag glömde bort vad som egentligen är verklighet och vad som är andras avundsjuka.
En sak som jag även tänker ta upp, den välkända barnmatsdieten! Skärpning! Det finns en anledning till att det heter BARNmat och inte är vanlig mat som man bör äta! För det första, visst endel barnmat kan vara god(iaf typ efterrätterna, eller gröten (har två yngre systrar som jag matade många ggr och smakade därmed deras mat)) Men ät det då vanlig mat och ät en barnmatsburk till efterrätt men låt inte barnmaten ersätta den riktiga maten som är gjord för dig! För det andra, Det bästa för att gå ner i vikt är att träna rätt och äta rätt, svårare än så är det faktiskt inte fuska inte då genom att äta BARNmat..
Kolla gärna själva upp riskerna med farliga dieter och att svälta sig själv innan ni gör något så dumt! Jag evt hur lätt det är att hamna där och att det är en kamp att klara sig ur men du är stark och du kan klara det!
Blev väl mest ett ihopslängt inlägg men är svårt att få ett inlägg bra när det är sånna här känslor inblandade..
Men jag vill faktiskt passa på att tacka min Familj som alltid stöttade mig, min pojkvän och mina vänner! Utan er så hade det varit så grymt mycket svårare!♥


Denn kvinna gick nyligen bort pga att anorexian hade gått så pass långt..

Ha det bäst och tänk 2 ggr innan ni gör någonting hemskt mot er själva och mot eran kropp! Ni är Fina precis som ni är! Alla är unika på sitt sätt!
Kram!♥